Filed under: Uncategorized
Sen ett halvår tillbaka har jag haft en vilopuls. Jag har varit tyst och jag har stått stilla. Så här länge har jag aldrig varit det och det är inte förrän nu jag förstår att jag har behövt det. Jag har lyft och landat lika ofta som förut, kastat mig bakåt och sprungit framåt lika ofta, haft lika många frågor. Men det är annorlunda. Jag har landat mjukare. Jag har haft egna svar. Inte alla, men tillräckligt många för att våga ta ett steg till. Kanske inte de rätta heller, men jag har aldrig varit ute efter att alltid göra rätt.
Jag har lagt ner stridsyxan utan att veta om det. Sänkt axlarna för första gången i mitt liv och glömt bort att vara beredd. Jag har gått in i rum som inte har en nödutgång. Och där inne har jag satt mig ner.
Nu står jag upp igen. Hjärtat i halsgropen och en svidande känsla av att om jag inte flyr så går jag under. Jag känner så väl igen den och jag älskar den. På det där sättet en älskar en gammal fiende som en ändå lärt känna genom alla strider. Det är bara det att jag inte orkar slåss en gång till.
1 kommentar so far
Lämna en kommentar
Bergsprängartango 
Waow, som du skriver. Det når ända in i hjärtat och magen.
Kommentar av Agneta Lidén 2015/05/03 @ 10:16