Bergsprängartango

Jag gjorde ett svanhopp idag, rakt över den stora röda hallmattan. Och precis när jag landade så sviktade högerbenet, inte så där mjukt och graciöst utan ganska så brutalt, och jag liksom la mig som en korv på mina knän.
Kanske borde jag inte försöka mig på svanhopp, jag klarar ju knappt av att gå över dammsugarsladden utan att fastna och störta till marken, men ibland bara måste jag. Mina knän är ärrade och jag har haft blåmärken på exakt varenda del av kroppen.
När jag ska ta mig an en trappa måste jag koncentrera mig på varje steg, särskilt de sista, annars får jag slagsida eller framåtlutet från helvetet. En gång trodde jag att jag var hela vägen nere och tog ett avslappnat kliv rakt ut, det slutade i en blomrabatt med jord i munnen och ett lillfinger lika brett som mitt lår.
Jag hörde talas om en ballerina en gång, hon var likadan så länge hon inte stod på en scen. Det kändes skönt. Nu kan jag fortsätta inbilla mig att jag är spänstig och smidig. Det funkar det också. I höst ska jag börja med hockey.