Bergsprängartango


Om du har ett par tröstande ord, ge bort dem.
2015/05/07, 23:57
Filed under: Uncategorized

Kommer du ihåg den gången du ville prata om mina ungdomssynder genom att bekänna några av dina egna? Hur jag för varje bekännelse blev mer och mer förvånad. Du var lika förvånad. Som om du inte var beredd på att du skulle berätta. Jag förstod inte hur jag kunde veta så lite om en människa som funnits i hela mitt liv. Och hur alla dessa hemligheter kunnat hålla sig gömda så länge.
Du blev en person för mig då. Och även om jag visste att jag skulle gå på exakt samma nitar som du så tänkte jag att jag kanske skulle överleva dem. Precis som du.
De flesta skulle inte kalla dig för förebild, men de vet ingenting om överlevnad. Jag som inte kunde tro att jag skulle bli äldre än 25 såg att det gick att bli åtminstone 49.
Sedan tog allt en annan vändning och kunde jag skulle jag föreläsa för dig om att vinden vänder. Jag tror att du hade behövt den vetskapen precis då. Men jag är tacksam över att du gav mig din.

Annonser


Kärt eller inte. Ett återseende är ett återseende.
2015/05/02, 19:27
Filed under: Uncategorized

Sen ett halvår tillbaka har jag haft en vilopuls. Jag har varit tyst och jag har stått stilla. Så här länge har jag aldrig varit det och det är inte förrän nu jag förstår att jag har behövt det. Jag har lyft och landat lika ofta som förut, kastat mig bakåt och sprungit framåt lika ofta, haft lika många frågor. Men det är annorlunda. Jag har landat mjukare. Jag har haft egna svar. Inte alla, men tillräckligt många för att våga ta ett steg till. Kanske inte de rätta heller, men jag har aldrig varit ute efter att alltid göra rätt.
Jag har lagt ner stridsyxan utan att veta om det. Sänkt axlarna för första gången i mitt liv och glömt bort att vara beredd. Jag har gått in i rum som inte har en nödutgång. Och där inne har jag satt mig ner.
Nu står jag upp igen. Hjärtat i halsgropen och en svidande känsla av att om jag inte flyr så går jag under. Jag känner så väl igen den och jag älskar den. På det där sättet en älskar en gammal fiende som en ändå lärt känna genom alla strider. Det är bara det att jag inte orkar slåss en gång till.



Allt som behövs är en foxtrot mitt på blanka dan.
2014/10/24, 00:48
Filed under: Uncategorized

Kommer ni ihåg att vi hade fina dagar också? När ni dansade runt i vardagsrummet till Mjölnarens Iréne. Mitt på blanka dagen. Jag visste precis hur det gick till, det var ett-två-tre-ta ihop och ni flöt över linoleumgolvet. Från fåtöljens armstöd betraktade jag er och medan jag dinglade med benen tänkte jag att nu, nu är det alltid så här. Allt det där som vi jobbade så hårt på att trycka undan var som bortblåst och allt blev bra. Allt. Till och med det vi egentligen ångrade.
Det var fina dagar, de där när allt ordnade sig, la sig till rätta i magtrakten hos en träskotös. Det var ju så vi ville att det skulle vara. Egentligen. Det var ju dit vi siktade hela tiden, men med en felriktad kikare går det aldrig att träffa rätt. Nu för tiden är jag glad att vi över huvudtaget försökte träffa något alls. Vem hade jag varit annars?



Det är inte min sista strid, men kanske den svåraste.
2014/09/18, 22:19
Filed under: Uncategorized

Det är dagar som dessa jag drar igång alla kampsånger jag kan och försöker luta mig tillbaka på det faktum att livet går vidare. Att min kamp inte handlar om att driva mig själv framåt utan att våga stanna kvar och låta allt ske. Att inte fly. Det låter så enkelt att stå still, men för någon som jag som aldrig stannat upp, aldrig hämtat andan är det omöjligt. Att inte lyssna på min instinkt, att inte följa mina impulser, jag kan inget annat.
De har förvisso tagit mig till platser och stunder jag aldrig skulle fått se eller uppleva, men nu kanske tiden är kommen när jag får lära mig var jag hamnar om jag låter vägen bestämma. Jag har stridit för att ändra mitt öde och kämpat emot det uppenbara så många gånger att jag till slut trodde att jag lyckats. Jag hade aldrig överlevt mitt liv om jag inte hade den förmågan så visst är jag tacksam, men det har också givit mig så hård hud att det är svårt att komma igenom. Oavsett om jag vill ut eller någon annan vill in. Och jag är så oändligt trött på att kämpa, jag orkar inte slåss mot demoner som egentligen inte finns. De slåss ju inte ens tillbaka. Det är som att spotta i motvind. Det är mina egna knytnävar jag springer in i. Och varför vill jag slå mig själv när det finns så många andra som förtjänar det bättre? Men jag är också trött på att se alla som ger upp. Alla själar som försöker lirka ömsom hamra sig in till mig men inte kommer längre än halvvägs. Vi är alla förlorare i ett sånt krig. Men vi förlorar inte bara kampen, vi förlorar även oss själva. Vi förlorar varandra.



Vem är vem, egentligen?
2014/07/24, 23:29
Filed under: Uncategorized

Där jag är nu. Där har ingen annan varit. Och ibland kan jag inte låta bli att hata det. För vem ska jag fråga? Vem ska berätta för mig vilka stenar jag måste kliva över, vilka diken jag riskerar att ramla ner i? Åt vilket håll jag ska gå när vägen delar sig. Vem ska ge mig modet att ta ett steg i taget, att inte hålla i räcket när jag balanserar? Vem talar om för mig när jag gått för långt? För det gör jag alltid. Vem håller i mig när jag rusar fram, när jag kastar mig utför stupet som om det inte fanns en morgondag? Säg mig, vem?



Ibland finns det helt enkelt inget nummer att ringa till.
2014/06/22, 00:16
Filed under: Uncategorized

Kommer du ihåg alla korsord vi löste? Hur utsliten korsordsboken till slut blev, och hur jag alltid ringde dig när jag fastnat. Jag minns den gången jag ringde från jobbet och frågade efter ‘Friidrottare, fem bokstäver’ och du direkt svarade Bruch, Ricky Bruch. Du hade rätt, och sen berättade du allt du visste om honom. Jag trodde nog att du kunde allt. Och jag tror fortfarande att jag ska kunna ringa dig.



Omedelbar behovstillfredsställelse, var är du?
2014/05/12, 03:06
Filed under: Uncategorized

Jag behöver ett par träskor och en grusväg. Jag behöver höra knastret som jag åstadkommer när jag promenerar genom skogen. Jag behöver följa stenen med blicken, den som jag sparkar iväg bara för att den råkar ligga där jag går. Jag behöver stanna och kliva ner i diket för att plocka en blomma som aldrig kommer att hamna i en vas. Jag behöver en hund utan koppel som gör sina egna utflykter runt mig och som återvänder till mig då och då för att se att jag fortfarande finns kvar. Jag behöver ta av mig träskorna för att få känna stenarna under mina fötter, hur det gör lite ont först. Jag behöver stanna för att lyssna till knaket i skogen, höra efter om det låter farligt, bara för att komma fram till att det inte spelar någon roll eftersom jag aldrig kommer hinna springa ifrån det farliga. Jag behöver bli överraskad av ett spöregn som bara pågår så pass länge att jag blir genomblöt. Jag behöver hitta smultron och ett grässtrå att trä dem på. Jag behöver snubbla till och ramla så att jag får ett skrubbsår på knät. Jag behöver komma hem till en nykokt kopp kaffe. Jag behöver sitta på farstutrappen med sällskap och dricka kaffet under ett samtal som handlar om just ingenting. Jag behöver lägga mig i en hammock med en bok som jag kommer att somna ifrån.