Bergsprängartango

Via prima nimium. Tu me fecisti.

bergsprengartango — Thu, 19 Jan 2012 23:18:44 +0000

Kommer du ihåg förut, när jag ringde hem och sa att jag var sugen på köttsoppa? Då kokade du 20 liter med klimp och sen åt vi inget annat förrens det var slut. Köttsoppa är det bästa plåster som finns.

Det knarrar under fötterna och det är det enda som betyder något.

bergsprengartango — Thu, 29 Dec 2011 20:02:38 +0000

Jag kommer på mig själv att lite lite grann, allra längst bak i hjärnan, önska att SJ inte klarar av att köra sin tåg söderut. Visst vill jag tillbaka till betongen, den har sin charm i all sin obeveklighet, men en liten frist skulle sitta fint.
Här finns så många drömmar att uppfylla, så många kaffekoppar att dricka. Så många generationer att leva med.
Jag affirmerar mitt drömhus och försöker sända starka signaler till universum om hur mycket jag kan hjälpa världen med där.
Om tre år får vi se om jag lyckats tjata hål på de bestämmande krafterna.

And so the story begins.

bergsprengartango — Tue, 29 Nov 2011 21:39:15 +0000

Jag visste att något var fel redan när jag svängde in med bilen. Den blå fyrkantiga bilen som aldrig gjorde någon besviken. Det var inte de mörka fönstren som avslöjade dig, det var inte tystnaden heller. Jag visste bara.
Sommarkvällen låg ljus, dimman hade börjat dra in över sjön och jag tog fem steg uppför trappan och ännu ett för att nå dörren. I det dunkla ljuset som spreds efter att jag tryckt ner handtaget låg verkligheten som en till hälften uppfylld profetia. Och till hälften ren och skär förbannelse.
Jag visste redan innan vad jag alltid vetat, vad du alltid vetat. Hur allt, livet och resten, skulle vara. Jag förstod där och då att allt har sin tid och att jag aldrig kommer att vara beredd.
Jag var din dotter. Du var min far. Men i smärtan suddades gränserna ut och vi gick ut och in i varandra utan att varken fråga eller se oss om. Våra hjärtan slog i samma takt, alldeles för snabbt och alldeles för varmt. Jag önskar att jag slapp förstå. Att jag slapp veta att du menade allt du sa, men att du aldrig orkade just mer än att säga dem. Jag önskar att allt hade varit annorlunda.

I work in mysterious ways.

bergsprengartango — Mon, 17 Oct 2011 21:38:42 +0000

Katterna tränar voltstart i köket och så länge de lyckas undvika att mötas ansikte mot ansikte slipper jag gå emellan. De är hungriga och de stannar upp då och då för att berätta det. Jag lagar min middag själv idag. Som den gräsänka jag är äter jag min blodpudding framför nyheterna och avslutar med popcornen till facebook och tv-mord.
Egentligen borde jag inte äta popcorn till middag, jag borde inte heller titta varken på nyheter eller statusuppdateringar, allra helst inte samtidigt när de båda förtjänar hela min uppmärksamhet var för sig.
Istället borde jag sitta med pannan i djupa veck på ett bibliotek böjd över mina nya tjocka böcker om vetenskapsteori. Nu när jag äntligen har börjat min nya resa, den som jag alltid vart på väg mot och strävat efter. Den som jag nog aldrig trodde att jag skulle få göra. Men som jag väntat, som jag längtat. Och som jag har låtit min glädje svämma över och nå oproportionerliga nivåer.
Jag kan inte låta bli att undra om han ser det, han som skrattande frågade om jag inte skulle ta och bli präst när religionskunskap var det enda som verkade fastna i min tonåriga teflonhjärna. Men det kanske ligger mer i Guds händer än i mina och om jag får gissa så har han eller hon säkert inte så stor nytta av mig i det ämbetet. Jag skulle nog mest vara till besvär. Det är kanske därför jag fått vara i fred så pass länge att jag numera vet att vi gör bäst i att hålla oss separerade.
Dessutom är jag på god väg att bli vetenskapskvinna nu. Jag har i och för sig knappt öppnat böckerna och de flesta begrepp är för mig okända. Men jag vet att det som står där i och det jag redan vet är samma sak. Att den sanning som vi jagar inte finns och så fort vi får se en skymt av något som kan liknas vid sanning så går den upp i rök och bakom röken är ett oändligt rum av speglar.
Så egentligen är jag bara där för att hämta mitt diplom. Men den här gången hade jag tänkt njuta av resan, kosta på mig ett antal misstag att lära mig av och se mina demoner i vitögat. Och allt detta kommer jag att göra på rullskridskor.

Red swan

bergsprengartango — Sun, 25 Sep 2011 11:34:31 +0000

Jag gjorde ett svanhopp idag, rakt över den stora röda hallmattan. Och precis när jag landade så sviktade högerbenet, inte så där mjukt och graciöst utan ganska så brutalt, och jag liksom la mig som en korv på mina knän.
Kanske borde jag inte försöka mig på svanhopp, jag klarar ju knappt av att gå över dammsugarsladden utan att fastna och störta till marken, men ibland bara måste jag. Mina knän är ärrade och jag har haft blåmärken på exakt varenda del av kroppen.
När jag ska ta mig an en trappa måste jag koncentrera mig på varje steg, särskilt de sista, annars får jag slagsida eller framåtlutet från helvetet. En gång trodde jag att jag var hela vägen nere och tog ett avslappnat kliv rakt ut, det slutade i en blomrabatt med jord i munnen och ett lillfinger lika brett som mitt lår.
Jag hörde talas om en ballerina en gång, hon var likadan så länge hon inte stod på en scen. Det kändes skönt. Nu kan jag fortsätta inbilla mig att jag är spänstig och smidig. Det funkar det också. I höst ska jag börja med hockey.

Vad heter Eddie Meduza på spanska?

bergsprengartango — Tue, 23 Aug 2011 14:41:33 +0000

Jag kände en tjock katt en gång. Han hette Eddie och fick bara in huvudet i kattluckan. Egentligen var det ingen kattlucka, det var ett hål i dörren. Men alla de andra katterna slank smidigt in där medan Eddie, han fick sticka in sitt fina katthuvud och jama.
Tjock och härlig. Så var han, Eddie. Satt jag vid köksbordet och slevade i mig satt han nedanför och plirade. Egentligen var det inget köksbord, det var en stålställning med en marmorskiva på.
När han ville ha kärlek tog han sats och hoppade upp, när han inte orkade ta sats så satte han helt enkelt in klorna i låret på en och drog sig upp. Han ville ha kärlek ofta, Eddie.
Varje dag satt han utanför duvburen och slog av huvuden av duvorna. Han hade väl tråkigt. Han åt aldrig upp dem, vi fick gå en runda på kvällarna för att plocka upp duvdelarna. Duvburen var egentligen ingen duvbur, utan ett betongskjul med burnät på. Bajslukten var ogenomtränglig. Utan att veta så tror jag att de fick det bättre på det ställe dit Eddie förpassade dem.
Eddie föddes på Mallorca tillsammans med tre syskon. I ett stall ovanpå några höbalar. Deras mamma syntes aldrig till. Men de klarade sig bra, Eddie och hans syskon. De fick mat och kärlek och trots att de var bannlysta från huset så smög vi in dem genom källaringången ibland. Ända tills det där hålet i dörren blev till. Då hade vi katter fulla huset.
Vi hittade dem överallt, ofta sovandes. Då la vi oss bredvid och vilade en stund.
Fina tjocka Eddie och hans tuffa lilla syster Tricoloren, de var värst på att smita in. Ibland med en present. Vi fick ofta ta på plasthandskar för att bära ut döda möss. Till slut försvann de, mössen. Då var katterna välkomna in.
Han fick sitt namn efter Eddie Meduza, och hon efter franska flaggan. Jag tror inte att de lever idag.

Bland rallarrosor och bilskelett.

bergsprengartango — Fri, 15 Jul 2011 23:10:27 +0000

Gräset når mig över huvudet och jag får veva armarna framför mig för att kunna gå. Om jag inte gått där hundratals gånger innan skulle jag inte vetat att det faktiskt går en väg där. Bakom allt sly. Under.
Björkarnas grenar vävs samman ovanför mig och jag kan bara skönja att himlen har en molnfri dag.
Liket efter den svarta PV:n är borta, men jag minns fortfarande hur jag greppade ratten och gasade med läpparna så att saliven flög. Min raggarslick var perfekt och pickadollen av trä och eltejp matchade mina träskor.
Jag skulle kunna sälja min själ för att få sitta i den igen.
Vägen, eller stigen egentligen, är inte så lång, men det tar sin lilla tid att vifta bort gräs och insekter. Jag trotsar alla impulser att skrikande fly från allt som har fler än sex ben och går hela vägen upp. I landskapet trängs alamocken med ogräset och vilda björkar. Jag har hört så många berättelser om den här platsen att om jag blundar så kan jag höra hur det lät, då när gräset inte hann växa mer än att man kunde nöta ner det.
Det har gått evigheter sen jag gick den björkbeslöjade vägen upp och ner för att det inte fanns så mycket annat att göra. Evigheter sen jag i fantasin galopperade fram och tillbaka på en stor häst. Evigheter sen jag lärde mig köra gubbmoppe och sladdbromsa på blött gräs. Ändå tycks aldrig konturerna blekna, dofterna är lika starka och känslan av att vara hemma går aldrig att tvätta bort.

Knytpunkten är kommen, jord skall jag åter bliva.

bergsprengartango — Sat, 25 Jun 2011 22:28:18 +0000

Det som var igår är också idag och det som är idag är också imorgon. Jag vet inte om jag kan ändra på det, eller om jag vill. Kanske vågar jag inte. Allt har sin tid och ödet ska ha sista ordet. Jag går dit kosan styr.
Visst drömmer jag. Fantiserar snarare, bygger luftslott med oändliga kulvertar i vilka jag tappar bort mig själv. Världen är enklare i kulvertarna, man kan bara gå åt ett håll och hur mycket jag än trilskas så tar jag mig framåt. Jag ser alltid målet, jag förstår alltid syftet och jag vet alltid var jag börjar.
Jag behöver luftslott och kulvertar, när det är kaos ute råder lugnet inne och tvärtom. Det är mitt sätt att förhålla mig till omvärlden och överleva dagen. Ibland natten. Det händer att jag tappar bort det och ersätter det med ett brus som ständigt gnager och irriterar. Som ett myggbett där slottet är mitt salubrin.
Det är där jag hittar trådar till passerade dagar som jag kan knyta ihop med dagar som ska komma. Och där i mitten, vid knytandet, där är jag nu kan man säga. Mitt mellan luftslott och verklighet. Dagslända, timslända till och med.
Det som var igår är också idag och det som är idag är också imorgon.

Det var inte bättre förr. Inte nu i alla fall.

bergsprengartango — Sun, 22 May 2011 14:28:23 +0000

Det finns inte så mycket att säga längre, nu när allt är sagt och solen sedan länge bara kunnat titta på repriser. Upprepningar. Ändå tycks vi tappa fattningen för varje rubrik. Vi förvånas och äcklas om vart annat, tar oss för pannan och rullar med ögonen. Till synes utan anledning. För visst borde väl ändå ögonbrynshöjningar leda till något.
Åtminstone en förändring. Eller rullar livet på så pass långsamt att förändringar bara syns i historieböckerna? Vi kanske visst drar vårt strå till stacken varje gång vi bryter normer, krossar fördomar och står på våra barrikader. Det är bara det att skörden av våra frön blir andras lättare andetag. Vinsten blir någon annans och vi krigar på utan att egentligen veta varför, eller ens att vi gör det. Vad vet jag, det kanske är bäst så. Meningen med livet rent utav.
Vi vet så lite om det mesta, så det är nog tur att det inte finns så mycket att säga.

Junkie for you, sweet little thing.

bergsprengartango — Thu, 21 Apr 2011 22:11:02 +0000

Imorse ropade du inte ens, som du vanligtvis brukar göra, utan du bara låg där i tystnad. Nästan helt anonymt, som den gåva du var. Och sömndrucken var mitt motstånd mycket svagt, om ens befintligt över huvudtaget. Jag borde stått emot, jag borde sagt nej. Gått förbi med huvudet högt och aldrig sett åt dig igen, men jag klarar inte det. Hur skulle jag bära mig åt? Om du bara visste hur mycket jag försökt. Alla timmar jag lagt ner på att bearbeta min hjärna. Flera varje dag, ett oändligt antal. Jag har till och med bestämt mig. Nästan varje gång du drar in i mig och pumpar runt mitt blod i 190 så har jag bestämt mig. Imorgon är en annan dag och då går vi skilda vägar.
Det vore så mycket lättare om du inte fanns. Inte syntes och inte doftade. Men mest av allt önskar jag att jag aldrig fått smak för dig.
När mina fingrar landade på dig imorse, när jag kände din lena struktur och såg din söta röda färg visste jag att alla mina löften från igår var som bortblåsta. Det blev Skittles till frukost idag igen.