Filed under: Uncategorized
Jag kan inte påstå att det var enkelt att börja om. Mina armbågar var alldeles för mjuka och min naivitet stod i proportion med hur långt jag flyttat. Alltså lite mer än vad som kan ses som brukligt. Jag fick lära mig ett nytt sätt att använda timmarna och den första tiden såg jag bara staden genom dess tunnelbanestationer. Det mesta var annorlunda och jag blev tvungen att lära mig ett nytt språk. Nytt språk? frågar du. Nog för att vi använder färre bokstäver och en skönare melodi i det ljuva Norr, men innebörden av orden är ju ändå desamma. Jo, svarar jag, om det ändå var orden som betydde något. Då kanske mina armbågar fortfarande vart mjuka och min svartvita syn på hur världsproblemen ska lösas kanske aldrig grumlats. Vem vet vad som är bäst.
Nu fick jag den hårda vägen lära mig hur en slipsten ska dras, hur alla miljoner kugghjul ska kunna röra sig samtidigt åt olika håll med så lite friktion som möjligt.
Man blir tvungen att räkna ut att fel sida i rulltrappan är vänster, det går ganska fort, efter några suckar och ögonrull ställer man sig fogligt åt höger. Då är det svårare att veta hur många steg man måste ta efter rulltrappan innan man kan stanna och lokalisera sig, men det är minst 10 i alla fall. Eller hur gammal en tant måste se ut att vara innan man överlåter sin sittplats. Jag brukar dra gränsen vid skakig gång eller käpp, grått hår blir bara förvirrande och rätt som det är har man kränkt en 49-åring med komplex.
Det är också något av en sport att räkna ut var i tåget man ska sitta för att komma till rätt utgång. Om jag ska till jobbet är det sjunde dörren längst bak, då behöver jag bara ta 3 steg och på det viset har jag tjänat säkert femton sekunder. Gullmarsplan endera andra dörren längst fram eller andra dörren längst bak beroende på om tåget går norrut eller söderut, S:t Eriksplan lär jag mig aldrig. Men det gör inget, något ska väl få vara outforskat också.
De flyter på, kugghjulen, alldeles lysande. Nu efter ett dussin år börjar jag sakna friktionen, den som gör själva samhället. Jag kan ibland önska bort det glidmedel som osynliga regler blir och jag kommer på mig själv med att njuta när en ostämd fiol spelar samma refräng om och om igen. Jag vill ju ändå bli präglad av min omgivning, bli förvånad för att sen inse att ingenting längre förvånar. Jag bor i en stor stad och jag vill att det ska kännas. I hjärtat.
Även om mitt sug efter Norr blir allt större så blir också mitt beroende av friktion allt mer påtagligt. De kanske tar ut varandra till slut och då flyttar jag till Västerås.
Lämna en kommentar so far
Lämna en kommentar
