Bergsprängartango

När man saknar en människa upptar det hela ens hjärta. Hela ens tid och hela ens närvaro. Allt man gör och allt man säger andas en liten bit av den personen. Varje steg man tar är ett steg utan och varje blick framåt är en insikt om att nåt fattas. En blick bakåt kan få en att minnas, att känna allt igen, att önska om hela livet och göra allt fulländat. Så som det inte var förr.
Där vill man stanna för att få känna trygga armar och se samma gamla sol gå upp utanför fönstret. Där vill man somna och där vill man vakna. Om och om igen. Tills evigheten tagit slut. Det får man inte. Livet går vidare. Alla dessa steg utan och alla dessa blickar framåt.
Ett helt liv utan en människa som alltid funnits. Ett helt liv där varje blick i spegeln är en påminnelse. Varje gång du hör dina egna ord är det en visshet om att orden präglats av en röst du aldrig mer får höra. När du tänker på en framtid vet du att den framtiden saknar något viktigt och betydelsefullt. Något som du aldrig kan få igen, bara försöka glömma bort. Skuffa undan för att komma ihåg hur det var. Allt det fina, allt som var bra. Det var allt man hade. Det är allt man har. Minnen.
Hur man än gör så kommer saknaden finnas där. Bit för bit av hjärtat. Bit för bit av livet.
Alla dessa steg utan och alla dessa blickar framåt.

Vem sa att regnet alltid kommer olägligt? Det blöta, fuktiga som gör gummistövlar till en investering. Som inte tycks böja sig för önskningar, böner eller danser. Varifrån all grönska kommer. Som gör en hettande luft värd att andas.
Regnet. Vars droppar ger rysningar när de letat sig innanför kragen. Som gör mönster på vatten och bilsidor. Det kalla regnet under en grå vinterdag. Det varma sommarregnet. Som låter en stanna inne utan dåligt samvete. Eller sittandes på en veranda, med kaffe och böcker. Droppar med en filosoferande verkan. Som stänker kring fötterna och studsar emot ett paraply.
Höstregnet som gör löven glittriga. Eller vårregnet som smälter isar och får blommor att blomma. Det kommer aldrig olägligt.

Det är något visst med att stappla Bondegatan fram, med en träningsvärk inte ens Hin håle kan skapa, och inte veta hur mycket luft som ryms i en rödlockig hårkalufs och hur mycket skratt en människa kan utlösa.
Det är också speciellt att få Slayer, Pantera och Sabbath pumpat genom blodsystemet med riff som ger rysningar längs ryggraden och baskaggar som bankar vett i en.
Att gå på rockklubb och få reda på att världens renaste människa är en rocker, är också det något att minnas länge framöver.
Släntra hem på tidiga morgonkvisten och låta sig imponeras av en våg med magiska talanger, ramla av en trottoar, glida runt i en blöt stad, vägra dricks, smaka mat från fjärran länder och ägg från eget kylskåp.
Jag har skratt för en halv livstid ovh minnen för en hel.

Medan saker byter ägare genom priskrig och statusar uppdateras allteftersom kvällskvisten kommer närmre, går en sedan länge uppvärmd ledning varm mellan de sydfranska vågorna och de svenska höstlöven. Ett rykande tangentbord smattrar ikapp med Leonard Cohen och ord blir till meningar blir nästan som om allt var som vanligt.
Skratt byter landsände och biljetter till Paris blir verklighet genom ett knapptryck.
Det är inte riktigt som om du var här, men när Cohen drar efter andan för en ny ton är kärlek över gränserna det enklaste som finns.

Vintern är på väg. Det är knappt att man kan ana det, men med ett tränat öga och ett längtande hjärta så vet man. Det finns ingen återvändo, sommaren är långt borta medan lovikkavantarna ligger framplockade sen länge. Det är bara snön som saknas.
Det kan vara inbillning eller en fantasi utan gränser, men imorse tror jag visst att frosten nöp mig i kinderna.

Det är mer som en besatthet än något annat. Att alltid tänka, att alltid bry sig. Att inte somna tillfredsställd bakom revbenen. Att aldrig komma undan.
En fantasi som till vardags aldrig sätter gränser som kan skönjas med blotta ögat.
En fri värld till ett pris. Ett tvång att alltid tala, alltid strida. För livet, för kärlek, för rättvisa. Om så bara för sin egen.
Vi betalar.

I en drömmares värld finns alltid ljuvare toner att lyssna till, varmare stränder att glittra på och godare godis i skyltfönstren. En drömmare är aldrig ensam eller uttråkad. En drömmare befinner sig alltid utanför sina egna gränser. Ingen annan är bjuden och ingen kan ta sig dit.
En drömmare har aldrig bråttom, det finns ingenstans bättre att vara. Det finns inget som går för långsamt, inte heller för snabbt. Det är en anpassad värld en drömmare lever i. Skräddarsydd med säkerhetsnålar.
En drömmare riskerar allt. Men på samma gång, ingenting.
Nog kan det vara eftersträvansvärt, att drömma, försvinna, om än bara för en liten stund. Det är inte alltid vi behövs i verkligheten, men utan den kan vi inte drömma.
Att från en soffa uppleva världen, rymden eller kärleken är varje drömmares vardag. Utan vare sig biljett eller pass.
En flyktväg, en fantasi, en livsdröm eller bara en stunds tidsfördriv.
En drömmare bestämmer sin egen väg. Sitt eget öde.

17 år sedan, 17 fladdriga år men jag känner fortfarande den unkna doften av heltäckningsmattan och hur den kändes mot mina tonårsknän efter timmar framför bandspelaren. Wasp´s rasslande toner känns som igår i min lilla klädkammare. Ett hyrt rum i brunt var hela min nyvunna frihet och Forever Free på kassett blev mitt soundtrack. Jag var på väg och det fanns ingen återvändo, hur mycket jag än ville.
Vad visste jag då om att jag mer än halva mitt liv senare fortfarande skulle vara i detta livet, med samma glöd och samma fladdriga hjärta. Jag visste ju inte ens att jag stått på mina egna ben hela mitt liv.
Det var där, på en brun heltäckningsmatta, allt började. För mig. För Wasp var det redan slut.

Det finns stunder i ett liv när känslan av att vilja återvända tar över. Gå bakåt i tiden för att uppleva allt igen, pränta in ögonblick och insupa dofter som man aldrig vill glömma. Hitta känslan av odödlighet och nyfikenheten inför det okända. Vi visste inte då att vi levde ett liv vi därefter alltid skulle drömma oss tillbaka till.  Om någon av oss förstått att världen låg i våra händer kanske allt sett annorlunda ut. Men vi var som starkast när vi visste som minst och där kunskapen går in går modet ur.
Vi som växte upp på en trapp utanför Ica, en generation bland många andra, balanserade på en tunn lina och för många av oss också dåligt spänd. Men så länge bensinångorna låg täta i vinternatten och gemenskapen höll oss varma levde vi i nuet och framtiden var, liksom morgondagen, inget vi bekymrade oss om.
Vi lärde allt av varandra på kurviga skogsbilvägar och blanka raksträckor. Vid eldsprakande vindskydd med utsikt över en älv i midnattssol. På en nipkant bland dansbandsmusik och gamla bilar. På flaket till en epatraktor med vinden i håret och skogen susande runt omkring. Där och då visste vi allt och bättre skola fanns inte.
Det var stunder som präglades av en vansinnig längtan framåt men också viljan att överleva i en värld som inte visste att vi fanns. Livet formade oss som grenverk kring samma stomme och vi tog emot äventyren med de medel vi serverats, samtidigt som det spred oss för vinden. Vi hade inte varit de vi är idag om det inte varit för att vi hade varandra just då, när vi behövde det som mest.
Även om erfarenheterna drivit oss isär delar vi den del av våra liv vi aldrig glömmer.

Vem vet om vi delade öden eller om vi bara var menade att följa varann på vägen en bit. Så där som man gör när någon är rädd för mörkret. Kanske är det just det vi varit, rädda för mörkret. Och kanske sökte vi samtidigt efter lyktor. Och kanske, kanske blev vi bländade av ljuset. Kanske fann vi precis vad vi ville ha och följde känslan dit den bar oss.
Jag tror att vi stirrat mot ljuset för länge nu, det har tvingat oss att blunda. Vi hade behövt ha våra ögon öppna för att se att lågan inte var lika stark längre.
Om jag kunde blåsa liv i den, alldeles själv, skulle jag.